helt plötsligt blev jag lite bättre än alla andra
Nu är det återigen dags för mig att låta mina fingrar dansa över tangentbordet för att dela med mig av ytterligare lite onödiga tankar. Men, ni får ju faktiskt skylla er själv när ni frivilligt som ofrivilligt klickat er in på min blogg.
Jag satt precis och tittade på bilder på människor från min gamla skola.
Människor som gick några arbetslag högre upp än mig som då ansågs vara
de snyggaste och populäraste på hela skolan, människor som följde alla andras
mönster och spenderade timmar i skolans skolcafeteria för att tävla om vem som kunde
prata med flest människor under en rast. Människor som värdesatte en människa
efter hur många vänner den hade på lunarstorm, människor som dömde en för att man
enligt dem hamnadei fel arbetslag. Människor som inte vågade ha sina egna åsikter utan
istället höll med alla andra av den enkla anledningen att de var rädda för att vara sig själva.
Människor som la alla sina besparingar på de nyaste märkesjeansen gång efter gång i ett
patetiskt försök att bygga upp en populär bas som dem trodde att de skulle kunna stå på föralltid, and who can blame them? Jag menar, det fungerade ju då. De var människor som jag personligen såg upp till, människor jag trodde att jag ville vara som, mer än något annat.
Människor som på den tiden såg ner på mig, eller bör jag kanske säga, människor som överhuvudtaget inte såg mig för att jag inte var som dem? Människor som älskade att slänga iväg blickar på allt som kom i deras stentuffa väg.
Det roliga med att titta på det här bilderna idag är att jag alltid blir påmind om att de här människorna står lägre ner än mig idag och att dem vet dom det. Det roliga är att de här människorna ser upp till mig idag och att jag redan har lyckats bättre. Och jag får inte glömma att poängtera det roliga faktum att jag helt plötsligt blev snyggare än dem, ja varenda en av dem faktiskt.
Och det är inte förrän nu jag förstår att jag är uppriktigt glad över att jag inte blev en av dem.
Jag menar, vad gör deras för små märkesjeans för nytta i garderoben nu?
Även om jag hade det förjävligt vid denna tidpunkt, så är det alla andra jag tycker synd om.
Jag satt precis och tittade på bilder på människor från min gamla skola.
Människor som gick några arbetslag högre upp än mig som då ansågs vara
de snyggaste och populäraste på hela skolan, människor som följde alla andras
mönster och spenderade timmar i skolans skolcafeteria för att tävla om vem som kunde
prata med flest människor under en rast. Människor som värdesatte en människa
efter hur många vänner den hade på lunarstorm, människor som dömde en för att man
enligt dem hamnadei fel arbetslag. Människor som inte vågade ha sina egna åsikter utan
istället höll med alla andra av den enkla anledningen att de var rädda för att vara sig själva.
Människor som la alla sina besparingar på de nyaste märkesjeansen gång efter gång i ett
patetiskt försök att bygga upp en populär bas som dem trodde att de skulle kunna stå på föralltid, and who can blame them? Jag menar, det fungerade ju då. De var människor som jag personligen såg upp till, människor jag trodde att jag ville vara som, mer än något annat.
Människor som på den tiden såg ner på mig, eller bör jag kanske säga, människor som överhuvudtaget inte såg mig för att jag inte var som dem? Människor som älskade att slänga iväg blickar på allt som kom i deras stentuffa väg.
Det roliga med att titta på det här bilderna idag är att jag alltid blir påmind om att de här människorna står lägre ner än mig idag och att dem vet dom det. Det roliga är att de här människorna ser upp till mig idag och att jag redan har lyckats bättre. Och jag får inte glömma att poängtera det roliga faktum att jag helt plötsligt blev snyggare än dem, ja varenda en av dem faktiskt.
Och det är inte förrän nu jag förstår att jag är uppriktigt glad över att jag inte blev en av dem.
Jag menar, vad gör deras för små märkesjeans för nytta i garderoben nu?
Även om jag hade det förjävligt vid denna tidpunkt, så är det alla andra jag tycker synd om.
Kommentarer
Trackback
