matilda jönsson

Sitter här klockan 09.21 på sisådär en söndagsmorgon med lite blandade känslor.
Tänker såklart på studenten som nu närmar sig med storsteg. Jag och hundratals
andra studenter kan nog känna igen oss i att vi längtar till den stora dagen samtidigt
som vi känner av en slags sorg för att sluta skolan. Det är nu man börjar uppskatta 
alla små saker, ja man uppskattar till och med att lärarna är 'a pain in the ass' för
att man förstår att de bryr sig, i allfall de flesta. Jag tvivlar inte en sekund på att
studentdagen kommer att bli en av mitt livs roligaste dagar tillsammans med min
klass och mina vänner. Men jag tvivlar inte heller på att jag kommer sakna denna
trygga tillvaro, tillvaron som nästintil ger dig allting du behöver.
Det vill säga: Ett busskort, mat på bordet, lärare som bryr sig och klasskamrater. 
Visst, kraven och alla måsten är ju jobbiga men vafan, vi har det ganska bra alltså? 

Redan i början av trean ställde jag in mig på att det sista året skulle gå ruskigt snabbt
och det har det verkligen gjort. Men på något vis känns det ändå som att jag har lyckats
påminna mig själv ganska bra om att njuta av det sista skolåret. 

Jag vet redan nu att jag kommer sakna att gå upp fruktansvärt tidigt för att gå på den där första jobbiga lektionen.
Jag vet redan nu att jag kommer sakna alla galna dagar tillsammans med min fina och bästa fia.
Och påtal om galna, så vet jag att jag kommer sakna Johan och Hannes.
Jag vet att jag kommer sakna hela vår klass, sammanhållningen har kanske inte alltid har varit den bästa men ni är underbara människor och det ska bli skadat roligt att ta studenten tillsammans med er!
Jag kommer sakna Atmos 2.0, Ola och vår fina Jorma.
Jag kommer sakna Lena och alla hennes kaffepauser.
Jag kommer till och med sakna den äckliga skolmaten som vi alla har klagat på i tre år nu.

Och jag kan fortfarande minnas den där första rosa väskan jag hade när jag började i förskolan.
Jag kan fortfarande minnas hur det kändes och gå på "bikupan" i ettan och tvåan.
Jag minns fortfarande hur jag råkade sätta igång larmet i syslöjdsalen.
Jag minns skolavslutningarna på Lunnaskolan som att det var igår, känslan när
alla sjöng "I sommar och soliga dagar.." och hur stolt man var över sina avslutningskläder.
Jag minns hur stort man tyckte klivet var att börja i sjuan, ja, jag minns till och med den första
dagen i sjuan.

Det som är läskigt med att ta studenten är att man inte har någon som helst vetskap om vad som kommer ske med ens liv efter skolan. För första gången i mitt liv så vet jag inte vad jag ska svara när folk frågar "vad ska du göra efter sommaren?". Men eftersom att man kan inte stoppa tiden, så får man bara fokusera och tänka på att det är tidens gång och att jag är fri att göra vad jag vill sen. Jag menar, hur roligt hade det varit att gå i skolan föralltid?

Ja, det är inte mycket jag vet just nu, det enda jag vet är att vi fredagen den 12 juni springer ner från kärnan och skriker "VI HAR TAGIT STUDENTEN TILLS VÅRA HALSAR INTE KLARAR MER" JAG VET ATT VI KOMMER FÅ SKADAT JÄVLA ROLIGT, SÅ KLASSKAMRATER OCH VÄNNER, LÅT OSS GÖRA DETTA TILL EN MINNESVÄRD JÄVLA KVÄLL!

Lördagen den 13 juni vaknar vi upp bakis, arbetslösa och redo för att möta världen?

Jag kanske inte väger 52 kilo, jag kanske inte heller är världens sötaste eller har rätt ögonfärg men jag är jävla jag och jag är så jävla trött på alla andra som inte är det. I vanliga fall anser jag mig aldrig vara en "övermänniska" vilket jag inte påstår direkt ikväll heller, i vanliga fall hatar jag allting som har med mig själv att göra och i vanliga fall gör jag ingenting annat än att klaga, framförallt på mig själv. Något jag dock inte ska sticka under stolen med är att vissa händelser stärker mig så skrämmande mycket. För er sorgliga jävlar som råkade halka in på min blogg som uppenbarligen redan har slutat läsa vid detta laget så vill jag bara säga tack. För vad vet jag inte egentligen.

Jag är mycket medveten om att människor inte är perfekta, jag själv är ett lysande exempel. Men det är någonting jag kan handskas med, jag har en förståelse för att alla människor inte är perfekta. Något jag däremot inte accepterar är hur tjejer idag kan bete sig så respektlöst, oansvarigt och pinsamt utan att faktiskt förstå det, jag förstår inte hur det är möjligt? Hur kan man vara så ursäkta ordvalet, men korkad att man inte förstår när man tappade sin värdighet? Varför lär man sig inte att sätta gränser? Hur kan man vara så fruktansvärt oproffisionell som människa, hur kan man glömma bort att man äger ett hjärta? Man behöver inte vara världens einstetin för att förstå att man sårar människor, om alla bara tänkte lite mer på sin omgivning och sedan sket fullständigt i vad grannen gör så hade vi haft en bra förutsättning till en bättre värld, men icke.

Jag blir aldrig lika smala som er, jag får inte heller lika stora bröst som hälften av er, det har jag redan kommit underfund med. Men trots det har jag någonting som ni inte har, jag har fortfarande min värdighet kvar, trots alla fel jag har gjort, trots allting dumt jag har sagt, trots alla kilo för mycket så har jag en hjärna kvar som jag faktiskt tycker om att avända, jag har vett och etikett.

Det är inte klokt hur mycket förakt jag kan känna ibland, egentligen är jag ingen hatisk människa, jag känner bara för att hata er ibland. Jag känner bara förakt för hur ni beter er, hur ni väljer att leva och hur ni väljer att vara! Tro mig när jag säger att jag har haft tålamod, tro mig när jag säger att jag verkligen har försökt att förstå mig på människor, försökt att tycka om någonting som jag vanligtvis ogillar, försökt ändra åsikter, men ikväll slog det mig, varför skulle jag ändra så perfekta åsikter för er, eller för någon?

Ibland tycker jag verkligen inte att det finns någon som har bättre åsikter än mig, ibland är min personlighet verkligen den bästa. Vad gör det egentligen om jag inte väger 52 då jag har hjärnan i behåll och fötterna på jorden? Jag vet inte hur det är möjligt att både hata och älska sig själv, jag vet inte heller hur jag kan ha fått världens sämsta självförtroende samtidigt som jag vissa stunder har världens bästa självförtroende, det är läskigt, men en stor del av mig gillar det, det är någonting som ingen annan har.  

Det är tur att  de människor jag väljer att umgås med är världens bästa, de är tur att jag har lärt mig att välja bort människor jag föraktar. Det är tur att jag har världens bästa pojkvän. Det är tur att jag hade världens bästa uppväxt
så att jag slapp tappa min värdighet.
 
Men visst blir jag rädd för mig själv ibland, det är inte klokt hur mycket hat det kan samlas i en människa. Hat för onödiga saker, saker många skulle påstå var "små" men det är inte sakerna som är det huvudsakliga problemet, problemet är människorna, människorna som väljer att lämna bort sig själva och bete sig hur de vill, utan stil, utan hjärta, utan klass, ja kalla det vad ni vill, det är respektlös och hjärtlöst. Om det är sant som de säger att "man blir som man umgås" borde 70 procent av Sveriges befolkning byta umgänge. Jag antar att vissa redan är förlorade.

Att livet är en kamp mellan avundsjuka,  svartsjuka och hat visste jag redan men att jag skulle sitta och skriva blogginlägg om förakt klockan 22.54 på en torsdag
var något nytt. 

• Plugga teori
• Sola solarium
• Städa mitt rum
• Träna minst 3 pass på Hälsomagasinet
• Övningsköra
• Klippa naglarna, sitta i fotbad, lägga ansiktsmask ja, you name it.
• Umgås med min kära Emelie
• Planera klassfesten