matilda jönsson

Jag kanske inte väger 52 kilo, jag kanske inte heller är världens sötaste eller har rätt ögonfärg men jag är jävla jag och jag är så jävla trött på alla andra som inte är det. I vanliga fall anser jag mig aldrig vara en "övermänniska" vilket jag inte påstår direkt ikväll heller, i vanliga fall hatar jag allting som har med mig själv att göra och i vanliga fall gör jag ingenting annat än att klaga, framförallt på mig själv. Något jag dock inte ska sticka under stolen med är att vissa händelser stärker mig så skrämmande mycket. För er sorgliga jävlar som råkade halka in på min blogg som uppenbarligen redan har slutat läsa vid detta laget så vill jag bara säga tack. För vad vet jag inte egentligen.

Jag är mycket medveten om att människor inte är perfekta, jag själv är ett lysande exempel. Men det är någonting jag kan handskas med, jag har en förståelse för att alla människor inte är perfekta. Något jag däremot inte accepterar är hur tjejer idag kan bete sig så respektlöst, oansvarigt och pinsamt utan att faktiskt förstå det, jag förstår inte hur det är möjligt? Hur kan man vara så ursäkta ordvalet, men korkad att man inte förstår när man tappade sin värdighet? Varför lär man sig inte att sätta gränser? Hur kan man vara så fruktansvärt oproffisionell som människa, hur kan man glömma bort att man äger ett hjärta? Man behöver inte vara världens einstetin för att förstå att man sårar människor, om alla bara tänkte lite mer på sin omgivning och sedan sket fullständigt i vad grannen gör så hade vi haft en bra förutsättning till en bättre värld, men icke.

Jag blir aldrig lika smala som er, jag får inte heller lika stora bröst som hälften av er, det har jag redan kommit underfund med. Men trots det har jag någonting som ni inte har, jag har fortfarande min värdighet kvar, trots alla fel jag har gjort, trots allting dumt jag har sagt, trots alla kilo för mycket så har jag en hjärna kvar som jag faktiskt tycker om att avända, jag har vett och etikett.

Det är inte klokt hur mycket förakt jag kan känna ibland, egentligen är jag ingen hatisk människa, jag känner bara för att hata er ibland. Jag känner bara förakt för hur ni beter er, hur ni väljer att leva och hur ni väljer att vara! Tro mig när jag säger att jag har haft tålamod, tro mig när jag säger att jag verkligen har försökt att förstå mig på människor, försökt att tycka om någonting som jag vanligtvis ogillar, försökt ändra åsikter, men ikväll slog det mig, varför skulle jag ändra så perfekta åsikter för er, eller för någon?

Ibland tycker jag verkligen inte att det finns någon som har bättre åsikter än mig, ibland är min personlighet verkligen den bästa. Vad gör det egentligen om jag inte väger 52 då jag har hjärnan i behåll och fötterna på jorden? Jag vet inte hur det är möjligt att både hata och älska sig själv, jag vet inte heller hur jag kan ha fått världens sämsta självförtroende samtidigt som jag vissa stunder har världens bästa självförtroende, det är läskigt, men en stor del av mig gillar det, det är någonting som ingen annan har.  

Det är tur att  de människor jag väljer att umgås med är världens bästa, de är tur att jag har lärt mig att välja bort människor jag föraktar. Det är tur att jag har världens bästa pojkvän. Det är tur att jag hade världens bästa uppväxt
så att jag slapp tappa min värdighet.
 
Men visst blir jag rädd för mig själv ibland, det är inte klokt hur mycket hat det kan samlas i en människa. Hat för onödiga saker, saker många skulle påstå var "små" men det är inte sakerna som är det huvudsakliga problemet, problemet är människorna, människorna som väljer att lämna bort sig själva och bete sig hur de vill, utan stil, utan hjärta, utan klass, ja kalla det vad ni vill, det är respektlös och hjärtlöst. Om det är sant som de säger att "man blir som man umgås" borde 70 procent av Sveriges befolkning byta umgänge. Jag antar att vissa redan är förlorade.

Att livet är en kamp mellan avundsjuka,  svartsjuka och hat visste jag redan men att jag skulle sitta och skriva blogginlägg om förakt klockan 22.54 på en torsdag
var något nytt.