matilda jönsson

Sitter här klockan 09.21 på sisådär en söndagsmorgon med lite blandade känslor.
Tänker såklart på studenten som nu närmar sig med storsteg. Jag och hundratals
andra studenter kan nog känna igen oss i att vi längtar till den stora dagen samtidigt
som vi känner av en slags sorg för att sluta skolan. Det är nu man börjar uppskatta 
alla små saker, ja man uppskattar till och med att lärarna är 'a pain in the ass' för
att man förstår att de bryr sig, i allfall de flesta. Jag tvivlar inte en sekund på att
studentdagen kommer att bli en av mitt livs roligaste dagar tillsammans med min
klass och mina vänner. Men jag tvivlar inte heller på att jag kommer sakna denna
trygga tillvaro, tillvaron som nästintil ger dig allting du behöver.
Det vill säga: Ett busskort, mat på bordet, lärare som bryr sig och klasskamrater. 
Visst, kraven och alla måsten är ju jobbiga men vafan, vi har det ganska bra alltså? 

Redan i början av trean ställde jag in mig på att det sista året skulle gå ruskigt snabbt
och det har det verkligen gjort. Men på något vis känns det ändå som att jag har lyckats
påminna mig själv ganska bra om att njuta av det sista skolåret. 

Jag vet redan nu att jag kommer sakna att gå upp fruktansvärt tidigt för att gå på den där första jobbiga lektionen.
Jag vet redan nu att jag kommer sakna alla galna dagar tillsammans med min fina och bästa fia.
Och påtal om galna, så vet jag att jag kommer sakna Johan och Hannes.
Jag vet att jag kommer sakna hela vår klass, sammanhållningen har kanske inte alltid har varit den bästa men ni är underbara människor och det ska bli skadat roligt att ta studenten tillsammans med er!
Jag kommer sakna Atmos 2.0, Ola och vår fina Jorma.
Jag kommer sakna Lena och alla hennes kaffepauser.
Jag kommer till och med sakna den äckliga skolmaten som vi alla har klagat på i tre år nu.

Och jag kan fortfarande minnas den där första rosa väskan jag hade när jag började i förskolan.
Jag kan fortfarande minnas hur det kändes och gå på "bikupan" i ettan och tvåan.
Jag minns fortfarande hur jag råkade sätta igång larmet i syslöjdsalen.
Jag minns skolavslutningarna på Lunnaskolan som att det var igår, känslan när
alla sjöng "I sommar och soliga dagar.." och hur stolt man var över sina avslutningskläder.
Jag minns hur stort man tyckte klivet var att börja i sjuan, ja, jag minns till och med den första
dagen i sjuan.

Det som är läskigt med att ta studenten är att man inte har någon som helst vetskap om vad som kommer ske med ens liv efter skolan. För första gången i mitt liv så vet jag inte vad jag ska svara när folk frågar "vad ska du göra efter sommaren?". Men eftersom att man kan inte stoppa tiden, så får man bara fokusera och tänka på att det är tidens gång och att jag är fri att göra vad jag vill sen. Jag menar, hur roligt hade det varit att gå i skolan föralltid?

Ja, det är inte mycket jag vet just nu, det enda jag vet är att vi fredagen den 12 juni springer ner från kärnan och skriker "VI HAR TAGIT STUDENTEN TILLS VÅRA HALSAR INTE KLARAR MER" JAG VET ATT VI KOMMER FÅ SKADAT JÄVLA ROLIGT, SÅ KLASSKAMRATER OCH VÄNNER, LÅT OSS GÖRA DETTA TILL EN MINNESVÄRD JÄVLA KVÄLL!

Lördagen den 13 juni vaknar vi upp bakis, arbetslösa och redo för att möta världen?